Idag är en kämpa på dag. En sådan där dag då du vaknar med något sorligt i dig som du inte riktigt blir kvitt. En sådan där dag när varken en solig morgon eller skogspromenad med hundarna gör dig lättare om hjärtat.

Du är inte arg, inte ledsen, inte glad… du är bara. Och i det där ”bara” som kunde vara ngt bra nu när mindfulness är så på modet, är du dessutom lite vemodigt sorglig. Vilket inte riktigt fungerar ihop med att fånga nuet, titta på björkarnas grönklädda skrud eller falla på knä för att ingående studera en stor skalbagge.

Introvert. Det är så jag brukar beskriva det. Beskriva det för dem som känner mig väl. Min familj. Mina barn. De förstår. Det vet att sådana dagar humar jag omkring, är omöjlig att prata med, live som i telefon och de brukar förövrigt göra plågan kort ”bara-dagar” de säger snabbt att de älskar mig och lägger på luren. Och som jag älskar dem, det gör jag alla dagar, introverta som fyllda av energi.

För det är ju så, att det är för att de älskar mig och jag dem och för att de vet att sådana här dagar står jag ut med mig själv, no more.

Eller, egentligen så gör jag nog inte det heller. Det är som att vandra omkring i ett vacuum och inte riktigt ha kontakt med världen. Som om all trötthet från alla år av kämpande mot missbruksmonster och trassliga relationer, studier och livets hets rasar över mig under en och samma dag.

Men jag tänker att dessa dagar också måste finnas. Om inte annat som en kontrast i livet. Och som en omvänd ventil för att jag inte alla 365 dagar på året orkar vara den känslosamma. Den som känner in, den som uttrycker, den som plåstrar om, den som kramas, ser och hör.

I dag är en kämpa på dag. Jag får stå ut med det och inse att jag behöver den precis lika mycket som alla andra känslolägen. Jag åker och yogar nu. Eller så går jag ut i skogen med hundarna eller så gör jag både och. För hur det nu än är så behöver kroppen extra mycket kärlek när själen är utan luft.

Idag är det MIN dag.. Eller en dag som borde vara min dag. Jag känner mig faktiskt ganska ensam på min dag. Det är nämligen bara jag och hundarna hemma. 

gratulationer öser in på FB, det är ju iof trevligt att så många vill gratta mig på MIN dag. Men... mysigare hade det varit om familjen stannat hemma ist för att åka på egna aktiviteter... 

Jag vet, det är bara en dag som alla andra i almanackan. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka förfärligt synd om mig själv i skrivande stund. Borde jag inte bli uppvaktad hela dagen, bortskämd med rosor, champagne, tårta och överraskningar? Är jag inte värld det?!

Så där går min självömkans sång. Precis mitt i allt det där messar äldsta dotter L och frågar om inte hon och barnbarnet ska komma ut en sväng och hänga med mig.  

Livet blev genast ett snäpp ljusare! 

Sen blir jag tveksam, tänk om jag bara vill ligga här hemma i soffan och tycka synd om mig själv. Annars måste jag ju sluta min självömkan illa bums. Jag är inte längre ensam på MIN dag och då kan ju inte livet längre få kännas så där trist och så där för färligt härligt sorgligt.

Men tårar torkar och jag är en för optimistisk själ för att tycka synd om mig själv en hel dag...

Så på med ett face och le människa! Idag firar vi min dag och alla andra som har något att fira ensam eller ej!