frihet eller feghet
Ibland undrar jag om du är nära mitt hjärta
Eller väldigt långt ifrån.
Ibland undrar jag om känslan är äkta
Eller bara fabricerad av en sång jag hörde en gång.
Ibland är tanken på dig så verklig
Den att ha dig nära mig.
Att den inte kan vara sann eftersom vi inte älskat varann.
Det finns stunder då du inte upptar min tid för en endaste sekund
Där andra fyller mitt liv, min kropp och min längtan efter kärlek.
Medan du samtidigt, allt för många stunder
Finns i mina tankar, dina läppar tryckt mot min hud.
Det finns gånger du gör mig ledsen
För att du inte tillåter mig vara din, där du hellre släpper in andra i det som är ditt.
När jag samtidigt vet att jag inte tillåter dig in i det som är mitt
Inte vill ha dig nära.
Bara ha dig för att du inte är min.
Somliga saker sårar och jag tror det är precis det ditt undermedvetna vill
För kanske satte sig det som är jag för nära intill?
Det som du gärna skyddar med allt vad du är värd
Det du har uppnått, något jag inte förstått.
Du kallar det frihet
Jag kallar det brist på mod.
För bristen på mod är en kär gammal vän
En vän som jag trodde hade vänt sitt anlete hem igen.
Som en viskning från mig till dig
Släpp inte taget om det som är vårt.
Två tjuriga oxar eller bara två vilsna idioter, bekväma och rädda för förändring
Det blir ganska svårt.
Vad vi än försöker inbilla oss är det så det blir
När det kommer till dig och mig.
Den ena rädd om sin frihet och den andre rädd för det som är nytt.
Kanske rädds vi båda det som inte finns
Om något fanns överhuvudtaget allas.
Kanske var det bara en sång som jag hörde spelas på radion någon gång, som en jävligt sorgsen sekvens över någon annans liv, någon annans mentala balans
Någon annans förvirrade längtan efter en andra, tredje och fjärde chans.
Inte jag, utan du
Om jag lämnar dig nu
Som vingen på en slända, så spröd och genomsynlig.
Så kan du se min längtan, mitt innersta väsen.
Med lätta vingar för vinden mig på äventyr.
Vart vet jag inte.
Det är bara min själ som får svar.
Kvar på jorden är bara mitt skal, en boning för mitt innersta väsen i detta liv just nu. Följs vi inte åt gör vi det i sinom tid.
Vi möts där själar sammanstrålar, där är tiden blind.
Där vinden alltid är ljum.
Där, vart det nu än är, tror jag gröna ängar möter stranden som möter havet som på vår jord.
Där växer skogen trolsk och stor.
Men utan någon som sörjer, utan hungriga barn. Ingen som slår, ingen som tar, ingen som förgör vackra själar som den gör på vår jord.
Där finns en svag melodi från en röst utan massa, den finns där du behöver den, den finns där för alla.
Om jag lämnar dig nu eller om många år så syns vi snart igen. Det här är början på allt och slutet på det som vart.
Om jag lämnar dig nu så vill jag att du ska veta.
Jag ville aldrig lämna dem jag älskar, jag ville alltid finnas kvar.
Därför kommer jag att finnas i det som engång var.
Nära dem som behöver mig, nära dem som jag behövt.
Kärleken är stark, den är störst av allt, den är själarnas allt…
Den filmen som är vår
När jag känner, faller allt sönder och på plats
Där är du men inte jag, fast jag är där varje dag
Lev med mig, nära stanna kvar fast jag vill att du går
Vi längtar till något att längta efter som vi ändå inte vet vad det är.
Sakta flyter en film förbi, i den filmen simmar vi
Sakta flämtar dina andetag mot min hals som varma puffar mot en frusen hud, en grå kall vinter dag
Dina och mina händer mot hjärtans slag i takt, i takt.
Starka simmar vi mot en framtid, oviss men viss om att det är du och det är jag
När jag känner, faller allt sönder och på plats
Du är jag eller vad det jag som var du
Vi vet inte längre vart ifrån vi kom eller varför vi slog in på varandras steg.
Här är vi nu, du och jag, fast i en film vi själva skapat
Vi är alla dessa roller från huvudperson till statist
Med en rätt så sargad kuliss
Vi har lagat den miljoner gånger. Givet den ny färg och form
Men materialet är det samma den är vår egen sång
Sakta flyter filmen förbi, i den filmen simmar vi
Sakta flämtar dina andetag mot min hals som varma puffar mot en frusen hud en grå kall vinter dag
Dina och mina händer mot hjärtans slag i takt, i takt.
Starka simmar vi mot en framtid, oviss men viss om att det är du och det är jag
När vi känner, faller allt sönder och på plats
Här står vi nu och undrar vem det är som egentligen är du eller jag
Det har skördats en del tårar på den väg vi valt
Faktum är att det blivit en hel ocean
Solen har lyst ibland mellan mörka regnfyllda moln och
skrattet har tillfälligt fångat vår stund
Den stunden på en millisekund är värt undret som sker
Ger hjärtat mer
Det behövs så lite, så lite för att se
Att du är jag och jag är du
Sakta flyter en film förbi, i den filmen simmar vi
Sakta flämtar dina andetag mot min hals som varma puffar mot en frusen hud
en grå kall vinter dag
Hjärtans slag i takt, i takt.
Starka simma vi mot en framtid, oviss men viss om att livet är fyllt av ett du och av ett jag
Regn
Jag vill släppa allting. Vända kinden mot kudden och ryggen mot regnet som droppar utan för mitt sovrumsfönster.
Där mjuka regnstrålar strilar som floderna i Afrikas slättmarker med hopp om grönskan som skall väcka liv och samtidigt en vila i det varma och fuktiga. Jag vill känna den vilan i mina ben och ett mjukt lugn i min mage, att vilja orka, att orka till att orka.
Jag är här och funderar på när den där dagen ska komma.
Den dagen när jag inte känner skulden bränna i magen och stressen flämta mig i nacken. Jag är här, fast jag knappt vet vart jag är, vem jag är.
Jag är gjord utav dig, men inte av det som borde vara mig. Så hur skall jag då hitta tillbaka? Lämnar du ut kartan? Kartan i mitt universum som du stal.
En höstdag där regnet äger solen som trots sin glöd falnar bakom svarta moln av oändlig sorg och smärta. Vem äger dig? Äger du dig själv till skillnad från mig. Dubbelt ägt mot enkel utvägt.
Släpp min hand, den är inte trygg hos dig, släpp den och jag skall vara dig evigt tacksam. Om tacksamheten ger dig vad du kräver, kanske det räcker. Det räcker för mig. Jag ska ljus i sinnet springa till ett kaos som blir reda när min väg är min egen, när sorgen och kärleken tillhör mig.
Det är vad jag lovar jag dig. Det är vad jag tror jag kan lova mig.
Mantra
Yoga, yoga, yoga likt ett mantra tar kroppen sin form i det vidunderliga.
Fötter som kramar moder jord, huvud & händer smeker himlavalv.
Själen i lycka över det makalöst
enkla i det svåra. Kroppen gjord för rörelse, rörelsen till för människan, för det den en gång varit i tidens begynnelse.
Lyckan som landar i bröstet som mjukaste bomull där efterdyningar
av välbehag ger mersmak.
Låter sinnet landa i det ljusaste av strålar, lägger lugnet närmast hjärtat.
Ger dig av mig, ger mig av dig.
För att jag vill, för
att du kan.
Och allt är i sin ordning, precis där jag är ska jag vara & precis där du är kliver det rätta in.
Du är bara din, där andra med respekt för ditt väsen kan få dig
till låns.
Lotta a
Fina texter Sanna ! Så levande .