Dagen idag har varit tung och irriterande. Den började i irritation och tycktes också sluta i liknande riktning…. Jag själv har gått i självaste moll. Jag har inte ens velat rycka upp mig, inte velat skoja med andra tills jag själv blir glad.. Jag har muttrat i mitt inre om både arbetsuppgifter och hemmaliv. Gärna hugga till lite extra på de närmaste, för att de står kvar, för att det är tryggast.. men fan så orättvist! Själv predikar jag allt som oftast och gladligen att spotta ur sig skiten där den hör hemma. Ge mig inte ilska som jag inte förtjänat! Så på det redan buttriga humöret gnager ett taskigt samvete om hur jag behandlat mina närmsta. Shame on me!

Men jag lyckas inte rycka upp mig trots dåligt samvete, det ilskna, trista vill inte riktigt ge vika. Det följde med mig hem och jag var oerhört tacksam att familjen var på andra håll när jag damp ner hemma. Och jo, jag damp tung och ljudligt, som en stor säck full med vetemjöl eller kanske murbruk, lika dammig och tråkgrå till färgen..

Jag muttrade när jag plockade ur diskmaskinen, muttrar surt när jag plockar i den. Gnäller när jag hänger en maskin tvätt och fyller på med en ny. Hundarna håller behörigt avstånd till sin alfa tik som verkar vara på morrhumör. Suckar högt för mig själv när jag går igenom huset för att plocka morgonens skörd av diverse kläder, så som förvillade strumpor och trosor, smink och hårborstar som tydligen inte själv tycks veta den rätta vägen till sina platser…deras ägare har hög tro om detta, dock INTE jag. Svär ljudligt när jag kliver på en hårklämma som kraschar under min nakna fot. Jag sätter mig ner och gråter en skvätt där mitt på hallgolvet.  

Så plötsligt plingar det till i min messenger. Jag får ett meddelande från min vän X. Hen har lagt ut ett kort på sig själv offentligt fast hen hatar att avbildas på kort. Hen skriver; Du är en anledning till att jag faktiskt vågade, tack för att du är den du är..”

Och min sura, buttra ock skittråkiga inställning till mig själv och livet försvann med ett pling.. Vad underbart det är att det finns människor som påminner dig om den du egentligen är och som har den övernaturliga intuitionen som min vän X äger att hen alltid handlar i rätt tid i rätt stund

T A C K         ❤  

Livet när vi tänker på det kan vara inget annat än att vi lever, det vi fyller det med. Familj som vi växte upp i, familjen med sambor eller äkta hälft, med egna och gemensamma barn. Det kan vara barndom, studier, tonår, kärleksrelationer, vänskap, jobb… Men livet är också en resa som slutar vid döden. Att dö är konstigt för ingen kan komma tillbaka till oss och berätta hur det var, för att det är, och inte kommer tillbaka. Men samtidigt är livet i sig också ganska konstigt, det faktum att vi faktiskt lever.

Och i det här konstigt så försöker var och en på sitt sätt skapa en ordning som passar. Men om ordningen ändras, om saker sker i det liv som är ditt, händer det att du plötsligt inser att det inte var det här du hade tänkt, att det inte var det här livet du ville ha. Att du kanske fyllde det med fel ting och fel människor.

Du kan en dag inse att du vuxit ur den kostymen du var så förälskad i för att du inte så ofta synade den i sömmarna. Den fungerade helt enkelt. Eller kanske gjorde den inte det, den kanske varken skyddade mot regn eller vind. Men eftersom du på ett säker vis parerade livets stormar så tänkte du att den funkade. Då. Men så händer det något som gör att du inte längre kan gömma dig, det finns varken vindskydd eller ett paraply att springa in under och du står där ruskigt blöt och frusen.

Den där dagen kanske inte kommer till alla men den kom till mig.

Den dagen jag insåg att kostymen varken var bekväm eller speciellt välsydd. Men som med alla invanda ting är det inte helt lätt att kränga den av sig. Den har på något märkligt sätt gjort sig behövd och den har även satt ett signum för andra att den är lika med du.

En sak är väl att knäppa upp knappar och dra ned blixtlås och hasa av sig den. Den proceduren kanske inte är så svår.  

Men när du står där naken och tillslut väljer en ny, bättre sydd och i klarare färger och andra tittar på dig misstänksamt. När du själv begrundar det nya med andras ögon är det kanske inte så enkelt längre. För vem är du nu? Och då är det kanske lätt att dra den där gamla invanda på sig igen och låtsas som inget hänt. För när du inte bara är en annan i andras ögon utan du är också något nytt i dig blir det klurigt. Och även om själen vet att den inte en dag till står ut med det gamla så är det också ganska skrämmande med att göra nytt. Att vilja nytt. Att förklara för andra att det är så här det måste bli. Måste få vara. Att livet inte har några garantier och att om livet ska vara någonting värt för dig och för dig i relation till andra behövs det nya och det sanna.

Allt det där är så enkelt för mig att förklara, men när det kommer till handling och slänga invanda mönster, hur destruktiva de än är, så blir det svårt. I det gamla finns en trygghet som egentligen inget har med trygg att göra, utan det är själva invanda beteendet i sig som signalerar ”det här känner jag igen, här vet jag hur jag ska agera och det är bättre än det jag intet vet något om”.  Men samtidigt vet logiken i dig att leva destruktivt ger sår i själen, ger dig ångest får dig att må fysiskt och psykiskt dåligt. Och när du kommit så långt är det något som börjat gro i dig djupt där inne. Förändring. Längtan efter att leva i en harmoni med dina egna val och i dina relationer. Att ibland få ha obrutna tankar. Tänka klart. Kanske längtar du också efter ett stöd som aldrig varit till för dig, men vet du, det är till för dig och för alla andra som behöver. Vi har som mänskligrätt att ibland få vara svaga. Att inte alltid orka lyfta andra när vi inte orkar lyfta oss själva. Vi har ett ansvar som är viktigare än alla andra och det är det ansvaret vi har över oss själva. Över hur vi själva väljer att bemöta, möta. Kan vi inte möta oss själva och vara sanna mot oss själva hur ska vi då kunna ta oss an andra. Utveckla oss själva är vad vi kan, vad andra bestämmer sig för att göra är inget vi kan bemästra.

Själv fortsätter jag och prövar nya kostymer och vem vet, kanske den jag nu lite försiktigt tar på mig ibland inte alls passar längre fram, men vad gör väl det? Bättre att slänga den än att försöka passa in där du är helt ute.

Här är jag nu. Mitt bland mig och andra. Men inget ger tröst i det som jag saknar av dig.

Det gör så ont att inga ord kan beskriva. Så ont i hela min kropp.

Barn ska inte dö. Barn ska växa och bli stora. De ska leka, ha tonårens vånda komma ut på andra sidan och perspektiven ändras. Barn ska inte dö. Inte.

Jag saknar dig. Vill ha dig nära. Vill det nu och alltid.

Men du finns inte längre. Du kommer aldrig tillbaka till mig. Du kommer aldrig tillbaka till oss, vi som höll dig nära.

Så liten du var, så stort avtryck du gjorde. Saknaden är enorm. Vill ha dig tillbaka. Vill det nu.

När allt var hopplöst och mörkt fanns du där med ditt skimrande väsen och lät oss gång på gång förstå hur mycket vi älskade dig. Min rädsla att din mor och jag skulle förlora dig. Att du skulle placeras långt ifrån där du hörde hemma på grund av myndigheternas ovilja att se din mors förvandling, ditt trygga nätverk.

Nu är du borta för alltid. Alltid. Aldrig mer får vi snusa dig i ditt mörka hår, höra ditt gurglande skratt, din början till ett språk. Du bara dog utan en fysisk förklaring.

Du dog på ett utredningshem där din mamma och du inte hade tillgång till lugn och ro. Det gapades och skrek. Äldre barn skrämde er små, hade det som sport att se dig rycka till och börja gråta när höga ord träffade ditt öra. Din mamma bad personal gång på gång, hon såg hur du led. Vanmakt.

Ni var inträngda i ett litet rum som var varmt trots öppet fönster dygnet runt. Du hade inte tillgång till egen säng. Ni delade en våningssäng med 45 centimeters rymd till sängen ovanför. Din mamma var orolig för plötsligspädbarnsdöd. Hon vädjade även här personal gång på gång om ett större rum och plats för en säng till dig. Hon bad även socialen och beskrev hur du led. Men enligt dem var det din mamma som var jobbig, det var din mamma som var ostabil. Mer vanmakt.

Din mamma såg hur du led.

Sen dog du. Där i det trånga, lilla,  varma rummet. Alla som sagt att din mamma var problemet stack huvudet i sanden. Socialtjänsten som drivit detta i ett hysteriskt tempo försvann. Ingen ville ta ansvar för den hets ni utsattes för. Efter flera dagar kom ett beklagande från en kvinna som inte drivit ärendet. Hon fick ta smällen för vår sorg, ilska och frustation.

C. T. på V- socialkontor har än idag fyra veckor senare inte beklagat de hon utsatte mitt barnbarn och min dotter för.

Jag hoppas hon byter bana och inser att hon inte ska driva ärenden med barn och familjer. För om du ska, behöver du ha hjärtat på rätta stället. Du behöver förstå när du är på väg att göra ett ärende personligt och inte längre kan hålla dig objektiv. Förstå när du är på väg att kategoriserar i stället för att se ärende från ärende unikt. När du är mer maktstyrd än hjälpstyrd. När du inte längre kan hålla dig konkret därför att du inte har något konkret att komma med. När du vägrar se verkligheten och backa och se att människor kan förändras. Människor som får barn har en ännu större chans till förändring. Alla lyckas inte men en del, det behöver du inse. 

Jag hoppas C byter inriktning för allas skull, även för hennes egen. För om det ska finnas något ljus i allt detta mörker är det för att inte en enda mamma och spädbarn till ska behöva bli behandlade som ni. Inte en enda ska behöva riskera sitt liv och/eller hälsa för att det har haft ett förflutet och socialtjänsten väljer att inte se att förändring kan ske. Inte en enda ska behöva bli misstrodd som uppfyller alla kriterier socialtjänst och utredningshem sätter... för varför har man då dessa mallar att gå efter om det ändå inte spelar någon roll? 

Vi får aldrig ett högt älskat barn tillbaka. Vi önskar ingen detta helvete på jorden. Sorgen äter oss och vi har snart byggt en ocean av tårar efter saknaden till dig. Sömnlösa nätter då mörkret gör tomrummet efter dig så påtagligt. Där finns inget vi kan gömma oss i. Där finns bara du som inte finns helt nära. Ett känslostormande vacuum. Kaos.

Älskade ängel, älskade du. Hjälp oss. Lär oss. Hur ska vi kunna leva men inte du? Hur?

Jag jobbar för tillfället på ett jobb någonstans i en stad. Det är ett hem för ungdomar som kanske inte har haft det så lätt i livet. De bor i alla fall där pga missbruk, kriminalitet och har olika ingångar till hur och varför de är där.

Jag älskar att jobba med det andra kan tyckas omöjligt. Omöjligt är till för att göra möjligt och så länge det finns liv finns det hopp.

Hemmets filosofi var det första jag föll för. Ungdomen ska inte kunna straffa ut sig och det ska hjälpas till ett eget tänkande. Du vill således få ungdomen att se sin egen del för att lyckas bryta ett destruktivt beteende. Vad vinner ungdomen på i längden. Vilken del har de själva ansvar för och vad tjänar de mest på för egen räkning osv. 

Allt det där är en så fin tanke att det gjorde mig lycklig i hjärtat. Hur många hvb-hem har jag inte passerat under de värsta åren tillsammans med mitt strultroll till barn. Det där att straffa ut sig var mer vardag än undantag. Där filosofin ägdes av total drogfrihet och där misslyckanden inte tolererades. Målet är förvisso drogfrihet, men att komma dit kan också, och får också innebär en rad misslyckanden innan du vunnit mod och inser att även du är värd det som alla andra är värda, att få vara du och vara bra för den du är.  

För det är ju så, att dessa barn kan det där med att misslyckas. Det är en slags trygghet i kaoset. För det kan vara otäckt att lyckas. Det kan vara så in i helvete läskigt att när det väl närmar sig en förbättring som exempelvis, utslussningslägenhet eller flera resor hem, eller chansen till ett nytt jobb eller skola blir så övermäktigt att man ser till att göra bort sig så allt går åt pipsvängen. Det låter inte logiskt, jag vet det. Men det finns faktiskt en logik i det här.  Logiken är att om du ett helt tonårsliv (gäller även vuxna missbrukare/kriminella) fått till dig att du på det ena eller andra sättet är misslyckad.

Kanske på grund av att du aldrig kunde sitta still i skolan och störde andra, eller att du var så arg och utåtagerande för att du hade så ont i din mage för vad du skulle finna hemma när skoldagen var slut. Kanske en full förälder, eller en slagen mamma och en aggressiv pappa, eller en psykiskt sjuk förälder med så mycket ångest att du helt enkelt fick klara dig bäst du ville. Andra såg dig som en bråkstake som det inte fanns något hopp att bli något av. Helt enkelt stack du ut på diverse icke-vara och vara sätt, för det kanske var det enda normala sättet du kunde vara i en onormal familjesituation.

Detta utgöra ofta att du i andras ögon är misslyckad. Du är trygg i det där. Där vet du vem du är. Där vet andra vad du är. När det sen på något vis i ditt liv gick så långt att socialen uppmärksammade dig hade du ett helt bibliotek av misslyckanden som du trodde ägdes av dig.

Att bygga självtillit tar tid. För att bygga nytt och ändra en redan djupt plöjd fåra krävs mycket jobb, tid men framför allt mycket KÄRLEK. Vi glömmer den allt för ofta. Detta varma medmänskliga. Med den kommer också acceptans och ”jag härbärgerar din smärta” För när du som aldrig klarat det där med att vara bra, klara av sådant som skola, sommarjobb eller att ha en sund vardag kan det självklara sunda som finns för de där andra vara det mest diffusa och svåraste att nå.  Om du samtidigt möter en vägg av motstånd, av oförståelse och/eller ilska kan kaoset få fortsätta och bilden av misslyckad individ sätta sig så djupt att den blir en verklig del i det egna jaget. 

Med egna erfarenheter kan jag känna med dem föräldrar som på något sätt i sin egen kontext försöker lösa detta, med ett barn som inte blev som de kanske tänkt, som de kanske önskat. Som med sitt tvärtemot beteende försöker finna en plats i ett universum där stjärnor och planeter borde få uttrycka olikheter men som allt för ofta ska slipas efter samhällets normer. Men jag har en tro på att de allra flesta föräldrar vill att det ska lösa sig för deras barn, sen hur den lösningen ser ut är naturligtvis olika.

Oavsett förståelsen kring det egna eller dem med oförmåga att se att barnet bara speglar den dys funktionalitet som finns i familjen så måste stöd finnas. Den ser inte lika ut eftersom alla har sin unika historia. Det som upprör mig mest är att samhället ibland förlitar sig/lägger ansvaret på barnet. AD/HD diagnoserna skjuter i höjden och vi är så förblindade av ett samhälle som måste fungera ut efter läkarindustrins prioritet, att vi som behandlare slutar att tänka orsak och verkan.

Vi har på ett underligt vis knutit samman läkekonsten med den själsliga så till den milda grad att vi har svårt att trassla ut vad som är vad. Det finns mycket att säga om detta. Säkert många som blir uppretade och menar att AD/HD och liknade diagnoser finns. OCH med riks för att trampa någon på tårna tror jag inte på det. Jag vägrar tro att det ens är möjligt att 700% höjning de senaste 10 åren av exempelvis AD/HD utgör en sann bild av hur det egentligen är. Jag kan sträcka mig till att det kanske finns men till en mycket liten del som i så fall utgör någon slags hjärnskada (vilket ännu ej dags datum är till 100% bevisat). Detta kan låta hårt att skylla på familjekonstellationer som förklaringsmodell till att barn bär ett visst beteende. Men hur tänker vi annars? Att det en kommet är barnen som det är fel på? Och hur tänker vi att detta landar i en barnasjäl?  

För även om kärleken till barnen är starka kan kraften att visa kärlek och omtanke vara utmattat eller bero på den egne ryggsäcken som innehåller allt från missbruk till psykisk ohälsa som i sin tur leder till anknytnings problematik. En del beteenden ”rinner nedåt” eller…jag skulle nog påstå, det flesta beteenden rinner nedåt.

Sen går det att diskutera hur det kommer sig att en av exempelvis tre i samma familj ”fuckar” ur. Då tänker jag att det också finns en sårbarhet. Sårbarheten hos den specifika individen kan se olika ut, just för att vi är unika. Denna sårbarhet utgör hur mycket vi klar av i den vardag vi kommer från. Vad som är den utlösande faktorn till ett beteende som är lite rörigare än normalt.

Jag ska inte i dag fördjupa mig mer i AD/HD men vill poängtera att AD/HD är en beteende diagnos, det vill säga det säger inget om orsaken till att ett barn/ungdom beter sig som den gör.

En kollega frågade mig om en av de boende, hur jag gjorde för att hen skulle krypa ur sitt skal. Kollegan berättade för mig att den boende hade grav AD/HD. Denna hen vi kan kalla hen för Kim, var svår att nå och trotsade som en 6 åring trots sin övre tonårsålder. Bråkade om det mesta och ville ha igenom sin vilja till varje pris. Fick hen inte det så kom det fulla ord och det slogs i väggar och dörrar.

Jag sa till denna kollega AD/HD eller ej men först och främst acceptans för Kim som individ, härbärgera hens känslor och blanda inte din egen frustation och egna normer så hittar du in. Sen lite kärlek så får du också ett leende. Kollegan tittade missmodigt på mig och sa, jag tror Kim behöver medicin. Där slutade vår dialog. Jag kan Kims historia vilket inte går att läka med medicin, däremot med det där andra…

Nu kanske du tycker att jag gör det här enkelt. Det är enkelt, men det kräver tid. Mycket tid. Tiden till att du hinner stanna upp.

Nu var det ju det här med min nya arbetsplats. Den som jag trodde hade det där extra. Och kanske den har, just i utformningen av själva grundtanken. Men…detta räcker inte. Du måste också värdesätta personal. För det är personal som ska genomföra den grundtanke företaget har. Det är personalen som ska stanna upp och känna, vad blir bäst i det här läget? Och för att kunna göra det krävs det personal som stannar kvar på arbetsplatsen och inte i ett konstant flöde bytas ut mot olika timvikarier och nya ansikten och tillräckligt med personal alla dygnets timmar. Samtidigt behövs klara roller över vem som gör vad. Vad har socionomen för roll? Vad har behandlings assistenten för roll. Vem fungerar bäst i vissa situationer. Osv.

Vilket man tydligt missat på det här stället i en stad någonstans i Sverige. Här vill man att personal ska säga ja och amen till allt. Men… när det kommer till sådant som löner, löneförhandling, kollektivavtal (som de för övrigt inte är med i…) anställningsavtal förvandlas de ansvariga till de halaste av ålar sliprar ur greppet och humlar fram något om att det där tar vi sen.. Det där tar vi sen… Men för de här människorna som bor där, hur blir det för dem? Om systemet är att förhala rätt timpenning och schysta avtal och det genererar ett konstant flöde av personal som kommer och går. Är det detta de behöver?

Nej, det var ju just det. Det var det där med att härbärgera och acceptansen att saker och ting måste få ta tid och det måste finnas trygghet, som trots goda intentioner aldrig blir av. När hjärtat inte är riktigt på det rätta stället, eller är på rätta stället men ledningen och organisationen inte fungerar, när fel människor ska försöka få ihop en verksamhet utan att tänka hela vägen. Det räcker inte med goda intentioner om det i grunden inte implanteras på ett korrekt sätt.  

Och förlorarna, förlorarna blir åter igen barnen, de misslyckade som kan bli lyckade.

Och mitt hjärta skuttar inte lika lyckligt längre, jag har åter igen vandrat genom ett Hvb som inte håller det som de så vackert lovar i sin presentation för socialtjänst och andra intressenter.