21. jul, 2015

En kvinna föder barn med socialtjänsten flåsandes i skrevet…

Det kommer in en kvinna på förlossningen runt 12.30 tiden en måndag. Kvinnan har mycket ont då hon har haft en jobbig natt dessförinnan med värkar vart 5:e minut.

Kvinnan är mycket påverkad av smärtan. Den unga barnmorskan som tar emot kvinnan ser att kvinnan har haft ett förflutet med missbruk. Barnmorskan frågar kvinnan ”om hon tagit något”. Kvinnan förstår först inte vad hon menar (hon har varit ren i 3 år). Har du tagit heroin frågar barnmorskan. Kvinnan säger att det har hon inte. Barnmorskan frågar samma fråga 11 gånger… Tills kvinnan mitt i en värk skriker till henne att hon inte har och inte har gjort det närmaste tre åren.

Barnmorskan ringer den aktuella socialtjänsten i kvinnans kommun. Socialtjänsten kastar sig in till förlossningen. Detta gör det utan att först tagit reda på om prover tagits och om dessa prover i så fall har påvisat ett positivt resultat på heroin eller andra substanser.

Samtidigt kommer kvinnans mamma in till förlossningen för att stötta sin dotter. Dotterns sambo har också kommit in. Kvinnans svärmor finns på plats utanför förlossningssalen i väntrummet som ett ytterligare stöd tillsammans med kvinnans närmaste vän. Kvinnan har et stor nätverk som stöttar och hjälper.

Kvinnan får en ny barnmorska. En något äldre kvinna. Lugn och rutinerad. Hon ser att kvinna har mycket smärta och föreslår epidural vilket kvinnan tackar ja till. När epiduralen börjar verka blir kvinnan lugnare och kontaktbar. Hon är inte längre lika dimmig av smärta.

Kvinnans mamma går ut för att gå på toaletten då socialtjänsten hoppar fram från väntrummet. Den ena socialsekreteraren gråter och säger att hon är så orolig. Mamma undrar hur det kommer sig, då soc inte funnits där då det funnits fog för oro. Soc säger att hon tagit ett akut LVM (lagen om vård av missbrukare) på kvinnan. Mamman frågar vad hon grundar sitt beslut på då kvinnan inte är aktiv i något missbruk. Soc säger att hon har haft svårt att hålla tider på planerade möten. (kvinnan har haft ca 4-5 möten i veckan med olika tider på olika platser. Kvinnan har AD/HD).

Mamman till kvinnan säger att under de premisserna går det inte att ta ett LVM. Mamman undrar vad de gör inne på förlossningen. Vad tror soc att kvinnan ska göra? Springa i väg i värsta värkarbetet eller när barnet precis kommit ut och dra?

Soc svarar då att den första barnmorskan (den kvinnan blev inskriven av) ring och haft misstankar om att kvinnan har varit påverkad.

Mamma frågar om soc först tog reda på om så var fallet? Soc svarar att de inte gjort det. Här sätter mamman stop för diskussionen med förehavandet om att hon behövs hos sin dotter och inte diskutera med en socialtjänst som inte vet hur de på smidigaste sättet sköter sitt uppdrag.

Kvinnan föder en välskapt litet dotter. När efterarbetet görs runt omkring bebis och kvinnan blir mamman kallad till ett möte med soc. Mamman går ut för att höra vad det har att säga. Den fösta soc (tillhör beroende enheten) säger att hon dragit in det akuta LVM beslutet. Mamma är trött och sitter mest tyst och hör vad de har att säga. Två andra från familjeenheten är också på plats och säger till mamman att hon är beordrad till att stanna i 24 timmar. Mamma frågar hur det kommer sig då proverna varit rena och inte alarmerande hänt. Och kvinnan ska till en BB-avdelning med rutinerad och kunnig personal. Mamma får till svar att det är så det får bli om de inte ska omhänderta den lilla flickan på en gång eller att socialjouren ska sitta och bevaka kvinnan, pappan och den nyfödda.  

Mamman är trött. Hon har själv dagarna innan genomgått en stor operation men naturligtvis stannar hon för dottern och dotterdotterns skull. För hur bra är det för ett barn att inte få vara nära sin mamma och hur viktig är inte den fösta anknytningen? Kanske en kurs socialsekreterarna missade?

Mamma stannar hos sin dotter. Hon gör det till sent på kvällen dagen där på. Mamman hör inget mer från soc om hur det vidare ska se ut under kvinnans BB-vistelse.

Några dagar efter är det ett möte med soc på BB. Mamman kommer in för att delta med sin dotter. Där diskuteras hur det kommer att se ut framåt i tiden och vilken personal som kommer att arbeta, det är ju trots allt semestertider…

På kvällen ringer dottern sin mamma och är förtvivlad. På grund av platsbrist har man bestämt att kvinnan och bebisen ska flyttas till en annan avdelning. Kvinnan är skör, dels för att hon har det jobbigt med förändring och nya människa. Dels för att hon är som vilken mamma som helst, hon har precis fött barn med vad allt det inbär av hormonpåslag och annat.

Mamman kontaktar soc som råkar se meddelandet. Råkar, för att hon gått på semester egentligen och besvara med att det är det ingen på BB som meddelat henne om. Eftersom hon är på semester kan hon inget göra utan hänvisar till en kollega. Mamman har redan kontaktat kollegan kvinnan på soc hänvisar till. Mamman har gjort det och kontaktat samtliga som går att kontakta, hon har till och med gått så långt att hon kontaktat politiker. Utav landstinget får hon till svar att socialtjänsten inte bestämmer vad landstinget väljer att besluta. Mamman vet att det finns en samverkansplan som ska gälla mellan landsting och socialtjänst, den verkar varken socialtjänst eller landsting ha vetskap om.

Plötsligt är kvinnan inte så viktig. Inte så viktig och så akut som hon var under förlossningen. Nu är det semester, lediga dagar och soc går om varandra.

 

Kontenta

I denna historia kan vi undra hur det kan blir så här. Hur något från någon är så akut, fast det inte behöver vara akut då kvinnan varit drogfri i flera år. Då kvinnan har stabilt nätverk som tryggar henne.

Hur en person från socialtjänsten river upp och får till en historia över en annan människa som inte riktigt kommer nära verkligheten. Och dessutom eftersom hon är en myndighetsperson med makt även får med sig andra i en historia som hon anser är sann. Denna kvinna på socialtjänsten har en ledande roll. Vilket förstärker hennes trovärdighet. Samma kvinna på socialtjänsten har bara månader innan nekat den havande kvinnan hjälp när hon behövt hitta en boendeform som passar henne. Kommentaren från soc är att det finns något de kan göra för kvinnan, hon får lösa sin situation bäst hon kan själv.

Vi kan tänka oss att kanske har kvinnan från socialtjänsten större anledning nu att dra på det tyngre artilleriet. Nu när det finns ett litet barn med i bilden. Och det kan finnas fog för större insatser. Men man kan också tänka att det lilla livet redan fanns då, för ett par månader sedan i sin mammas mage. Och är minst lika viktig då som nu. I alla fall har det varit för den havande kvinnan och den blivande modern och alla som älskar henne.

Och visst kan det tyckas rättvist, att mamman blir ifrågasatt gång på gång trots att hennes prover inte påvisat återfall. Kanske är det så att du som människa med ett före detta missbruk får stå ut med frågor som upprepas gång på gång i kontakt med myndigheter och sjukvård fast det var änge sedan du lämnade det livet bakom sig. Och visst läser man ibland om individer som faller tillbaka i ett missbruk efter långt uppehåll. Men är det inte viktigt att vi tar individ för individ. Att vi hellre friar än fäller dessa människor. Jag har en ruggig känsla av att vi myndighetspersoner kan driva in dessa människor till missbruk för att de till slut ger upp. Det finns ändå ingen som tror på dem så varför ens försöka?  

 

Sensmoral

En vecka senare skriv det en artikel i lokaltidningen för den kommun kvinnan tillhör. Den artikel handlar om att socialtjänsten går på knä pga. att personalen är underbemannad och man har farhågor om att barn kommer att fara illa då personalen inte räcker till. Brevet är anonymt insänt till tidningen och kommer från en personal för barnenheten. Denne anonyme brevskrivare säger att detta är ohållbart och att flera redan slutat pga. det höga trycket redan slutat sina tjänster. Samma enhet som skickade TRE (!!!) socialsekreterare till en förlossning för att en personal på en förlossning misstänker att kvinnan är påverkad utan att provsvar kommit. TRE personer från en myndighet som går på knäna… TRE personer som borde prioriterat lite annorlunda. TRE personer som kanske kunde hjälpt någon som behövt hjälp, som behövt stöd, någon som inte har en uppsjö av ett tryggt och stabilt nätverk. TRE personer… smaka på det och känn den unkna och beska smaken.

Tänk på (om du orkar) att det 7 timmar de TRE socialsekreterarna satt och bevakade en förlossning, så fanns där säkerligen ett annat barn någonstans i kommunen som hade behövt hjälp. Kanske bli skyddad från att utsättas för stryk eller för annan försummelse som missbruk eller psykisk ohälsa. Ett annat barn som behövt de där 7 timmarna, ett annat barn som inte haft den turen till ett tryggt nätverk av andra vuxna.

Ett barn. Ett utsatt barn.

 

Kommentarer

21.07.2015 20:22

Mia

❤️